Livet går vidare
Vet att ni är en del som väntar på bilder från Formexmässan, och jag ska förstås visa några bilder från vår monter i alla fall framöver.
Bilder från trendutställningarna har ju många inredningsbloggare visat redan så det skippar jag.
Har varit och är fortfarande helt utan energi och lust känns det som.
Maken åkte på en ordentlig magsjuka vi hemkomsten och jag fick en liten släng av den.
Men det är bagateller i sammanhanget.
Det som tyngt mig mest under veckan är tanken på en vän som valde att avsluta sitt liv när jag var borta på mässan.
Jag var orolig för att detta skulle hända, jag sa det till honom vid ett långt samtal kvällen innan jag skulle iväg till Stockholm. Han försäkrade att han mådde bättre, men nu i efterhand har jag förstått att han redan då hade planerat sitt slut.
Jag har vänt och vridit på allt jag sa till honom, hade jag kunnat säga något annorlunda, sökte han ett halmstrå för att ändra sitt beslut, varför kramade jag inte om honom innan han gick som jag tänkte...
Och framför allt, kände han att jag brydde mig trots att jag satt och jobbade med att montera en del smycken medan vi pratade eller verkade jag helt inne i mitt...
Säger som en annan vän sa i morse, man skulle vilja ta med hela familjen till någon plats där ingen sorg och ondska finns, bara rymma iväg och leva på vad jorden har att ge, sluta stressa och bara vara med varandra och vårda sina kära.
Livet går vidare för oss andra, så låt oss göra det bästa av det!
Ah Formex - nu förstår jag var du varit.
Oh nej. Jag vet inte riktigt vad jag skriva/säga. Men jag tror som du - han hade redan bestämt sig; tyvärr.
Jag tror inte att han tyckte att du var upptagen med det du gjorde - så du ska abslout inte känna nån skuld i det.
Bara att någon lyssnar - av egen erfarenhet när jag varit i djupa svackor - så betyder det jättemycket. Att bara någon lyssnar.
Massor med varma kramar.
Oh nej, så sorgligt. Jag tror att man alltid när nåt sånt händer rannsakar sig själv, vad man sagt, vad man gjort men det är inte hos oss problemet ligger. Det är inte mycket man kan göra för i den andres huvud pågår redan processen och beslutet. Man kan bara lyssna och finnas till hands.
Skickar en varm styrkekram till dig.
Hejsan!
Ja, det är inte lätt att förklara det här för barnen...jag är glad nu att jag/vi valde att vara helt ärliga, även om det kändes fruktansvärt att berätta det så för ett barn. Man vill ju liksom skydda dem mot allt ont.
Förstår hur du känner när du tittar ut genom fönstret, jag väntar själv oxå på att han skall komma,väntar på en knackning på dörren och Tjena! Kommer på mej själv ibland när man ser en likadan bil..."där for Robban"...:(! Men han kommer inte att komma. Vi får inte klandra oss själva, vi vet varför han aldrig gav oss en vink...han visste att vi gjort vad som stod i vår makt för att stoppa honom. Han hade bestämt sej, och han var nog lugn i det beslutet, äntligen stannade alla hans snurrande känslor, det "krig" som pågick inom honom var slut. Han tog den "fega" vägen, men vi måste försöka förlåta honom för det. Men alla dessa om och kanske är jobbiga man vänder ut och in på sej själv.
Kram Jennike
Gott att höra från dig!
Förstår att där finns många tankar men du kan aldrig bära ansvaret för en annan människas beslut... Du lyssnade och nämnde din oro, något annat kunde du inte ha gjort.
Skickar en stor kram!
Det finns inget du hade kunnat göra .....Jag tror att det faktiskt är så att när man har bestämt sig så finns ingen återvändo....Känns fruktansvärt men jag tror det är så. Jag hoppas du får en morgon med sol... Kram Anna
Vad hemskt att höra. Jag håller med Anna, det finns nog inget man kan göra när de väl bestämt sig. Jag skickar en stor kram till dig!
Men Milla, gud så ledsen jag blir när jag läser detta. Det är så ofattbart att förstå hur man kan göra så inte bara mot sig själv utan mot de som finns kvar. Tyvärr är de så sjuka att de inte förstår men man blir så ledsen för de som får leva med sorgen även om de själva äntligen fått frid.
Mina tankar går till dig och dina kära!!
Kram Karin
